Trodde aldrig det kunde göra så ont att vara ifrån en människa, eller sakna att få höra någons röst. Trodde att man bara kunde stänga av och glömma, men du är för stor flr att glömma. Jag skulle ge dig allting du pekar på, men bara när du inte hör vågar jag säga så. Jag kan inte ens gå utan din luft i i mina lungor, jag kan inte ens stå utan att du ser på. Jag har tabbat mig, jag vet. Men vem gör inte det. Alla får perioder då man inte vill prata med någon, eller höra av någon, det var inte bara dig jag stängde av, utan alla. Men jag antar att i såna situationer måste man ta reda på sig själv och inte lägga tyngden på andra. Men jag är trött på att bära allting själv, jag är trött på att du inte finns här. Jag kommer aldrig glömma den dagen du flytta. Den dagen allt bara brast. Jag lovade mig själv och jag lovade dig att jag skulle kämpa för att få allt att funka. Bara tanken på att det kanske är förstört nu, förstör mig. Jag är trött på att vara utan dig, för när jag är utan dig är jag utan halva mig. Vad vore jag utan dina andetag? Linnéa Dahlbo, jag äskar dig, snälla förlåt mig.